När jag letade efter nycklarna i fickan som fodret har gått hål på och var tvungen att stå och försöka fiska upp nycklarna från botten av kappan så hörde jag Steven och mamma prata, högt, väldigt högt. Min första tanke var att dem bråkade om något oviktigt som dom brukar göra, men sedan hörde jag mitt namn och förstod att Steven ville att jag skulle åka till pappa. Han ville inte ha mig här. Jag orkade inte höra vad som skulle komma näst så jag öppnade dörren och deras röster tystnade. Men det var redan försent. Jag var redan ledsen. Det känns som ingen vill ha mig. Alla vill att jag ska bort. Jag är ovälkommen. Tack.